En dag i tunnelbanan

Sista hela dagen i Delhi idag och jag har varit runt på shopping. Det låter kanske konstigt men en av de allra bästa sakerna med den här staden är tunnelbanan. Fort och smidigt kommer man dit man ska, eller i alla fall nära nog för att sedan ta en rickshaw vidare i det totalt kaotiska myller som råder utanför spårområdet. Men man slipper att åka allt för långa sträckor i den tutande rusningstrafiken.

Precis som i alla andra städer med tunnelbana, spelar det ingen roll om man hittar över huvud taget, kan man läsa linjekartan kan man hitta. Sen följer man bara den tydliga skyltningen, som även innefattar små babyfotspår, till rätt plattform och hoppar på tåget när det kommer. Överpedagogiska skyltar visar även vilken station som kommer härnäst och när det är dags att hoppa av.

Om det jämställda i särskilda vagnar för kvinnor, och därmed även en egen del av perrongen att vänta på, kan man tycka vad man vill. Men i rusningstid med hyfsat fulla tåg är det oerhört skönt att kunna söka sig till den rosa delen av tåget. Där slipper man stångas allt för mycket och kan istället ha en lugn och behaglig resa.

De yngre kvinnorna reser sig och ger plats för de äldre, eller så knör de helt enkelt ihop sig lite för att låta ytterligare en person sitta ner. Och de som inte läser mail eller tittar på någon Bollywood-film i mobilen, drar fram en stickning ur handväskan eller äter medhavd lunch ur en rund plåtlåda. Rätt mysig stämning med andra ord.

Själv hade jag varken matlåda eller stickning med mig på resan tillbaka till Rajiv Chowk, dock ett helt gäng shoppingkassar. I morgon ska dessa stuvas ner i resväskan, tillsammans med två blå lampor från ett grekiskt café i Udaipur, ett par nya handväskor och allt det där andra som jag släpat runt på de senaste veckorna.

 

Att följa efter främlingar på gatan, och att inte göra det

Jag tog mig ut igår, och bestämde mig för att flanera runt Connaught Place utan något egentligt mål. En jättekonstig sak att göra. I alla fall om man frågar alla de självutnämnda guider och allmänt hjälpsamma vänliga unga killar som kommer fram på löpande band och erbjuder sina tjänster. Gratis naturligtvis, för gud förbjude att de skulle försöka sälja något till mig. Det är absolut inte deras avsikt, och de hoppas verkligen att jag inte tror att de har några intentioner att göra något annat än att hjälpa stackars mig till rätta i den här myllrande staden.

Alltså frågade jag inte om deras åsikt angående mitt flanerande. Inte heller slog jag följe med någon av dem. Det jag däremot gjorde var att stanna och ta ett kort på flaggan i mitten av cirkeln. Den vajar nämligen nästan osannolikt perfekt och majestätiskt över kaoset som ständigt pågår där under.

Samtidigt som jag klickade på avtryckaren hörde jag en man säga att Det kommer bli en bra bild det där. Han nickade mot flaggan när jag tittade upp och gick sedan vidare upp för trappan till ett café med stegen hos någon som är på väg till ett stamställe. Jag tog det som ett tecken på att det var dags för fikapaus och att det var just här jag skulle dricka mitt eftermiddagste.

Det visade sig vara helt rätt beslut.

Jag hann knappt innanför dörren innan mannen vinkade att jag skulle slå mig ned, presenterade sin fru som suttit där och väntat på honom samt såg till att en tredje kopp rykande hett och sött chai lades på deras beställning. Det blev en av de längsta fikapauserna någonsin, kanske även en av de bästa, med intressanta samtal om allt från religion och filosofi till historia.

Så kan det gå om man följer efter en främling på gatan.

 

Tillbaka i Delhi

Det är idag fyra veckor sedan jag landade i Delhi, och nu är jag tillbaka här igen. Ännu återstår några dagar innan det är dags att kliva på flyget hem till Sverige och jag börjar så smått känna att det ska bli skönt att komma hem. Dels längtar jag efter att få fortsätta med mina renoveringsprojekt i huset, och dels börjar jag känna mig färdigsemestrad. Indien är fantastiskt på så många sätt, men också så totalt utmattande. Det är mycket som är otroligt fint, men motsatsen, baksidan, är också alltid lika sann och närvarande.

Lika lugn som en gata kan vara på morgonen, med avslappnade kossor som ligger och tar igen sig längs fasaderna, lika hektiskt kaotisk kan den bli några ögonblick senare.

Lika sunkig och skitig som en lång mörk gränd kan upplevas, lika lummig och skönt avslappnad kan platsen man kommer ut på visa sig vara.

Hembjuden på te hos en vän till en vän vill han ta med mig upp på taket för att stolt visa den fantastiska utsikten de har över hela City Palace. Han ljuger förstås inte, utsikten är underbar. Men jag kan inte låta bli att vrida på huvudet och titta även åt de håll som är lite mindre fotogeniska.

Antagligen är det därför det ibland känns så skönt att landa i en helt vanlig galleria, som här i Celebration Mall (där jag till och med lyckades med konststycket att hitta en handväska jag gillade).

Och antagligen är det därför jag började mitt besök i Delhi med att sova i 11 timmar, efter att ha konstaterat att sängen är den största och skönaste hittills i Indien. Sedan vaknade jag upp till dis och dimma, så kanske stannar jag i sängen, läser tidningen och dricker te hela dagen. Jag har ju trots allt ytterligare några dagar på mig här i Delhi.

Monsoon Palace

Fler bilder hade jag lovat, och här kommer ett gäng till. Denna gång från Monsoon Palace utanför Udaipur.

Min rickshaw får vänta utanför naturreservatet som palatset ligger i, eftersom ett antal olyckor gjort det förbjudet för dem att köra in i parken och upp till palatset. Istället skjutsas vi med Jeep uppför serpentinvägarna och blir avsläppta längst upp på toppen av berget.

Aporna är som vanligt ständigt närvarande. Att jag tycker att de är rätt läskiga verkar inte hindra övriga turister att vilja gå nära och bli fotograferade. När de även vill klappa dem på huvudet och hålla om dem på bilden, blir det dock för mycket och aporna både visar tänder, river och fräser. Gissa om jag går så långt ifrån dem jag bara kan när jag måste passera?

Från början var det tänkt att Monsoon Palace skulle bli ett nio våningar högt astronomiskt center där man även skulle kunna hålla koll på hur monsunmolnen i området rörde sig. Men efter att Mahradjan Sajjan Singh dött en för tidig död använde hans efterföljare det endast för att titta på monsunmolnen och som jaktstuga. Palatset är helt klart mer imponerande på avstånd än när man står där inne, men det bjuder på fantastisk utsikt över Udaipur, dess sjöar och omgivningarna.

Jag var långt ifrån ensam besökare under den förmiddag jag var där. De flesta verkade dock mest intresserade av att ta kort på sig själva mot en snygg bakgrund, och där jag var inget undantag.

 

 

 

Äntligen. Udaipur.

Hur många gånger jag sagt att jag nog ska åka till Udaipur vet jag inte, men det är många. Och nu är jag äntligen här, utan några större planer än att ta dagen som den kommer och se vad staden har att erbjuda. Hittills består intrycken av sedvanligt nordindiskt gatuliv, palats och avslappnat kvällshäng på takterassen hos Charcoal by Carlsson.

Förbered er på en veritabel bildbomb, för den kommer här.

I korsningen utanför Jagdish Temple är det sällan tyst och stilla.

Men visst kan det hända att man är nästan ensam på en gata.

Uppe på takterrassen är det betydligt lugnare, även om ljudet nere ifrån gatorna hela tiden är närvarande. Utsikten är fantastisk och man kan sitta i timmar och bara titta på vad som pågår på alla andra tak och balkonger.

Apor till exempel, pågår väldigt ofta. Och är det inte de små som brottas med varandra så bråkar de med husägarna, som nedan där en man försöker jaga bort en mamma med unge men hon är alldeles för snabb för honom och sätter sig sedan en våning upp precis utom räckhåll.

Det upplysta palatset för verkligen tankarna till ett sagoslott när det lyses upp på natten. Och det när nästan lika imponerande på dagen. Tydligen är det Indiens största och jag insåg när jag var där att jag läst på alldeles för lite innan. Det får jag ta ikapp! Och kanske blir det ett besök till innan jag känner mig färdig med det.

Inte direkt min inredningssmak, men man kan inte säga annat än att palatset är både detaljrikt och färgstarkt utsmyckat.

Många, långa och branta trappor är det att knata i så benen fick veta att de lever. Dock så värt det när man kommer upp och får se utsikten genom de vackert formade fönsternischerna.

Här i de lite modernare delarna skulle jag nog kunna stå ut med att bo.

Drottningens våning, beboddes så sent som på 70-talet.

Förutom City Palace finns flera palats ute i den konstgjorda sjön. Ett av dem är känt från filmen Octopussy, och är idag ett lyxhotell som man inte kan besöka. Ett annat kan man åka till, så det gjorde jag och fick se staden från sjösidan på köpet. Och på sjön är det förstås flytväst som gäller.

På en annan ö, i en annan av de konstgjorda sjöarna, ligger Nehru Park och hade det inte varit för alla palmer hade jag trott att jag var tillbaka i Srinagar i Kashmir.

Idag fortsätter resan med rickshaw, Monsoon Palace och utsikten därifrån är målet.

So far so good i Udaipur alltså.
Fler dagar återstår, och fler bilder kommer definitivt.

Lämnade strandhyddan och hamnade här

Tidigt i ottan lämnade jag Palolem och strandhyddan för att ta flyget upp till Mumbai och vidare färd mot Nashik.

Min chaufför Shahida är nog en av de coolaste taxiförarna i Mumbai, och henne behöver jag skriva ett helt egen inlägg om så småningom. Hon tog oss i vilket fall säkert ut ur stan till tonerna av hög bollywoodmusik, och eftersom hon hade både Ganesh, Jesus och Allah på instrumentbrädan kändes det som att vi var väl förberedda för det mesta.

Ganesh, Jesus och Allah på instrumentbrädan

Rätt snart var vi ute på landet och körde mil efter mil genom ett torrt och kragt landskap kantat av höga berg. Och det tog sina modiga timmar, och en snabb kaffepaus på en dahba längs vägen, innan vi kom fram till det här. Beyond by Sula, en liten oas mitt ute på landsbygden dit vi till slut nådde fram efter att ha skakat ikapp på våra huvuden och skeptiskt undrat om den gropiga kostigen vi åkte på verkligen kunde leda nån vart. Hela anläggningen har sju rum, och i skrivande stund ungefär tre gånger så många anställda som gäster på plats.

Kontrasten mot boendet på stranden är slående, även om det finns lika få vägguttag att ladda telefoner, kamerabatteri och dator i som i hyddan. Däremot finns det åtta olika ljuskällor med olika inställningar och en lykta med doftolja som doftar underbart. Och som om inte det vore nog är badrummet en smärre djungel och coolare än de flesta hotellbadrum jag besökt.

I morgon bitti har jag dejt med en av vinmakarna som ska ge mig en personlig visning av Sulas vinproduktion. Efter det blir det allmän visning, och så provsmakning förstås. Så kan en dag bli om man lämnar stranden tidigt, tar sig till storstaden och kör vidare ut på landsbygden med Mumbais coolaste taxichaffis.

Nästa stopp på resan är…

Ni är några stycken som frågat om planerna för resten av resan och undrat om de inte är spikade än. Det är de. I alla fall hyfsat bestämda. En sak är dock helt klar, att jag lämnar Goa med en tidig morgonflight på torsdag för att åka till det här stället.

Sula Wineyard

Gissa om jag som gammal Systembolagare och vintidningsredaktör är förväntansfull över att både få träffa vinmakare och provsmaka viner?

God måndagsmorgon!

 

Elkablar, avlopp och den oredigerade baksidan

Det ska erkännas att jag, och städkillen, hade städat lite igår innan jag tog bilderna på hyddan. Och ja, jag valde fotovinklar med omsorg innan jag knäppte av. Bilderna ljuger förstås inte men precis som med allt annat här i Indien finns det alltid en motsats, en baksida. Därför tänkte jag bjuda på ett par bilder från utsidan idag.

En rad med kokoshyddor

 

Först, en bild på raden av hyddor på ”min” gata. Både trevligt och lite pittoreskt om nån skulle fråga mig. Trappan upp till hyddan är det väl inte heller nåt större fel på, när man väl hittar den. Betydligt fräschare än många trapphus jag varit i. Dessutom gungar hela hyddan när någon går i den, så man är förvarnad innan man får besök.

Trappan till övervåningen

Sen kommer väl det intressanta. Hemma i huset svär jag lite över all ful utanpåliggande el och tycker att den måste döljas på något sätt innan jag är nöjd, helst utan att jag ska behöva sätta upp nya innerväggar i samtliga rum. Den här lösningen, att helt enkelt borra hål i väggarna och hänga alltihop på utsidan av huset, har dock inte slagit mig. Det samma gäller både vatten och avlopp, som i och för sig är dolda i golvet hemma. Värt att notera är dock noggrannheten i att montera en pax-fläkt i badrummet på ett hus som har så stora springor mellan väggar, golv och tak att det inte kan anses som annat än väldigt välventilerat.

Eldragning

 

Både ytterbelysning och varmvatten finns förstås. Lite klurigt dock att huvudströmbrytaren sitter där nere till vänster. Det händer både nu och då att någon förbipasserande tycker att det är en knapp som bara måste tryckas på, och då blir det svart tills man inser att det inte handlar om ett av de vanliga strömavbrotten och knäpper på allt igen. Källarutrymmet, eller vad man nu ska kalla det, var ovanligt städat just idag. I vanliga fall brukar det finnas en madrass på sängen och minst ett par personer brukar ta en vilopaus där varje gång jag går förbi.

Baksidan

Sammantaget är det inte så pjåkigt ändå. Inte när man tänker på att det är en hydda som byggs upp varje år, bara för att plockas ner igen lagom tills monsunen drar in för sommaren.

Och nu har ni fått hela sanningen om den lyxiga hyddan vid havet, både den Instagram-retuscherade, och den osminkade baksidan.

Fredagen den 13:e, blider på hyddan och farväl till Jessica

Fredag idag, den 13:e. Det ska ju betyda otursdag, men jag är inte så säker på det jag. Ingenting oroväckande har hänt, utan det mesta är precis som det brukar vara här på vår lilla strand i vad som känns som paradiset. Solen skiner, värmen håller sig runt 28-30 grader och jag dricker en öl med Sprite på balkongen i solnedgången.

Det som skiljer denna dag från de tidigare är att jag kramat Jessica hejdå när hon satte sig i taxin till flygplatsen och flyget hem mot Sverige. Hon har varit sjuk några dagar och valde själv att åka hem lite i förtid. Självklart var det inte vad hon önskade av resan, men just idag tror jag hon tyckte att det ska bli skönt att få komma hem.

Balcony beach hut Palolem Goa

Jag fortsätter alltså på egen hand några dagar tidigare än beräknat, och det går det också. Åtminstone tills måndag stannar jag kvar i vår älskade strandhydda och njuter av utsikten. Även om den kommande resplanen så smått börjar klarna, är det en del av charmen att inte ha allt precis detaljplanerat.

Och eftersom jag kom på att ni inte fått se nåt annat än utsikten, som i och för sig ju är fantastisk, tog jag några bilder på hyddan idag. Den är lite lyxigare än de flesta häromkring, även om det här med lyx förstås är relativt. Notera att det varken finns minibar, byxpress eller ens sänglampor. Lyxen består i att den har a/c, varmvatten, sängbord, eluttag vid sängen och ett låsbart skåp. Inte helt illa för något som byggs upp för sex månader innan det rivs igen när turistsäsongen är över.


Det omtalade låsbara skåpet. Egentligen är det inte så mycket att det är låsbart som gör det fantastiskt. I jämförelse med andra hyddor erbjuder det oändliga mängder förvaringsutrymme, vilket innebär att man slipper ha exakt allting i resväskan på golvet. Halleluja!

Och badrummet, ja det har ett hål i väggen där det ser ut som att någon slagit en knytnäve i väggen. När man duschar rinner det dessutom ut vatten på golvet och vidare ner i en spricka på marken under. Men det har varmvatten.

Ännu en solnedgång, palmer och en fantastisk fullmåne

Ja, jag vet, det är ett väldans tjat om dessa solnedgångar. Men det är något riktigt särskilt att se på medan solen sakta sänker sig ner i havet. För allt i världen vill jag inte missa den stunden på dagen, oavsett om jag är på stranden eller på balkongen. Och i ärlighetens namn är ju balkongen bara ett par meter över stranden, så det är ju egentligen samma sak.

Solnedgång Palolem Goa

Dessutom är det bara här, och i solnedgången, som jag dricker öl. En Kingfisher utblandad med Sprite och känslan av lyx och semester är total. Så ja, här är ännu en bild på min älskade solnedgång. Den har ni inte fått se för sista gången.

Inatt är det även en fantastisk fullmåne som lyser upp i mörkret. Självklart var jag tvungen att ge mig ut och fota den också där den skymtade fram bakom palmerna. Som ett litet avbrott från solnedgångsbilderna liksom.


Här syns den ovanför vårt shack, The Found Things, stället vi kallar hemma under veckorna här i Palolem.

The Found Things Palolem Goa

Vårt gula hus, och balkongen, är uppe till vänster. Här är det nu dags att sova, övervakade av månen och till ljudet av vågornas rullande. I morgon är det en ny dag här på stranden.

12 dagar, en evighet och några få ögonblick

Det är 12 dagar sedan jag landade i det här landet. Kan ni förstå hur tiden gått så fort? På ett sätt känns det ju som att det bara var igår jag lyfte min alldeles för tunga väska ur taxin här i Palolem. Men samtidigt kan jag inte begripa att det bara är 12 dagar sedan, jag har ju varit här alltid.

Palm Palolem Goa

Konstigt hur fort man kan anpassa sig till en ny plats och skaffa sig nya rutiner. För bara två veckor sedan hade jag huvudet fullt av jul, vinter och förberedelser för den kommande snön. Det är trots allt en hel del att tänka på och förbereda när man lämnar sitt nyinköpta hus i händerna på Husvakten (aka Pappa). Posten ska tas in och blommorna vattnas. Temperaturen ska helst inte sjuka för lågt inne i huset, och snön ute på uppfarten bör skottas bort med jämna mellanrum.

Allt det där är så avlägset nu och tankarna tas upp av helt andra saker, som vad jag ska äta till middag, om jag verkligen behöver tvätta håret idag och hur mycket det går att pruta på ett par solglasögon. Svaret på sistnämnda blev – inte alls. Men å andra sidan kostade de 14 kronor, så jag köpte två, och problemet med hemmaglömda pilotbågar löstes smidigt.

Ljuslykta Palolem Goa

Något som också tar upp stora delar av tankekraften är planering av den resterande delen av resan. Den efter att Jessica har åkt tillbaka till Sverige, och jag ska fortsätta på egen hand. Utöver några få hållpunkter är det två helt oplanerade veckor. Ett stort vitt blad av frihet, eller grogrund för beslutsångest. Två sidor av samma mynt.

Kväll i Palolem Goa

Kanske blir det lite mer storstad och folkmyller, eller böljande landsbygd och tempel, vi får se.
Tills dess får ni stå ut med bilder på mina fötter, havet och palmer i ännu någon vecka.

Vågskvalp, kontraster och ett stilla god morgon

Det finns sämre vyer att vakna upp till än denna.
Och definitivt värre ljud än vågskvalp att både somna och vakna till.

Utsikt från vår hydda, Palolem Goa

Idag tassade jag upp tidigt ur sängen, och invirad i täcket har jag njutit av den tysta stillheten när stranden nedanför balkongen börjar vakna till liv. Någon promenerar sakta i vattenbrynet, medan någon annan sopar upp skräp efter gårdagens fest. Ute i viken drar fiskare upp ett par nät, och över dem cirklar en ensam havsörn, eller kanske är det någon annan fågel,  på spaning efter frukost.

Stillheten är en stor kontrast till den livliga kommers som tar över inom ett par timmar. Men det är så det alltid är här, båda sidorna av myntet är lika verkliga. Vad du än tror är sant, stämmer motsatsen oftast minst lika bra. Den stilla stranden är lika mycket det sanna Palolem, som det myllrande folkhav av människor från när och fjärran som strax intar solsängar och restauranger.

Samma sak gäller på kvällen, då mjukt svävande lyktor, khom loy, samsas med fyrverkeriernas dån och färgkaskader.

Sunset Palolem beach Goa

Och lika varmt och hett som solens strålar värmer på dagen, lika kylig är natten och den här tidiga morgonen innan man torkat gruset ur ögonen och druckit dagens första kopp kaffe. Sorlet nere ifrån restaurangen säger mig att det börjar bli dags nu.

God morgon!

Sol, bad och dagar som flyter fram

Vissa dagar lämnar inga stora fotspår efter sig. De liksom bara flyter förbi i så behagligt maklig takt, att man nästan inte märker det. En morgonpromenad leder till en ny strand med liknande utsikt, läskande limesoda och svalkande bad.


Sedan vips är det åter dags för den magiska timman precis när solen går ner. Solsängarna får ge plats för middagsborden och snart fylls stranden av tända ljus och doften av kryddstark mat. Dagens hetta ger vika för en svalkande bris och skymningen sveper in alla oss som för tillfället befolkar den här lilla strandremsan på Indiens västra kust.

Ja, lite så förflyter våra dagar här i Palolem. Och vi klagar inte det minsta.

Ett rum med utsikt, dusch och en Jessica

Palmer Palolem Goa

Jessica har anlänt! Otroligt nog precis på tid och helt utan bekymmer. Förutom lite gruff med växlingskontoret och en taxichaufför som varken hittade eller ville lyssna på instruktioner för hur han skulle köra för att hon skulle komma dit hon skulle. Men det är ju inga ovanligheter här så det räknas inte.

Palmer Palolem Goa

Gårdagen handlade mest om praktiska saker som att byta boende från det billiga knallrosa rummet, till ett dyrt lila rum med bedövande utsikt över palmer och solnedgång. Enda smolket i den totala idyllen är bristen på kontanter (växelkursen suger) och alla hurtiga morgonjoggare på stranden (träningsmotivationen suger också).

The Found Things Palolem Goa

Det lila rummet ligger i det knallgula huset.

Utsikt Paloem Goa

Men nej, det går ingen direkt nöd på oss. Solen skiner, palmerna vajar och vattnet svalkar. Det kunde definitivt varit sämre. Dessutom har vi nu en dusch där det inte är ett halvt dagsverke att tvätta håret, bara en sån sak.

Utsikt Paloem Goa
Utsikt Paloem Goa

Äntligen framme, nyårsbomber och ett rum helt i rosa

Det kändes som tre evigheter, men det var det nog inte. Om inte en evighet är 16 timmar vill säga, för enligt klockan tog det 48 timmar från det att jag lämnat Linköping tills jag landade i Goa.

Immigrations New Delhi Airport

Sista flighten från Delhi var, inte helt otippat, något av en upplevelse i sig. Full till sista platsen av förväntansfulla nyårsfirare, som inte lät den glada stämningen förstöras av så banala saker som att flygvärdinnorna ville att de skulle ta på sig säkerhetsbältet, fälla upp stolen, stänga av mobilen och sitta på de platser de hade på boardingkorten.

Å andra sidan är det väl bara i det här landet som två personer kan tilldelas samma sittplats i planet, vilket var fallet för mina båda stolsgrannar. Det är också bara i Indien jag varit med om att kraftig turbulens, med tillhörande kommandon om att sätta fast säkerhetbälten, återvända till sittplatsen och stopp för försäljning av varma drycker, kombineras med att någon helt sonika spatserar runt i mittgången och sörplar skållhett te.

Anna

Inte konstigt att jag ser både uppgiven och dödstrött ut, men tur att det går att bota med sol och lite sömn. Ja, med betoning på LITE sömn. För det tog tills idag innan jag lyckades sova
ikapp. Att komma fram lagom till nyårsfirandet var inte direkt någon avkoppling, men vem hade trott det.

Nyår Palolem Goa

Nyåret här är en ganska kaotisk och splittrad upplevelse. Restaurangerna slåss om att just deras musik ska dominera, så hela tiden hörs en kakafoni av olika musikstilar i varierande takt och tempo. På stranden samsas tiotusentals människor om utrymmet. Några sitter stilla och lugnt innanför ringar av stearinljus som de grävt ner i sanden, eller runt de stora eldgropar som lyser upp i mörkret. Andra dansar vilt till någon egenmedhavd musik i transistorradio, lyser hej vilt med sina nyinköpta laserpekare eller försöker efter bästa förmåga att släppa iväg svävande ljuslyktor upp i mörkret.

Nyår Palolem Goa
Sedan, när tolvslaget närmar sig, ökar aktiviteten ytterligare och mitt i den euforiska feststämningen kan man nästan få känslan av att befinna sig i en krigszon. Raketer, bländande ljus, smällare och smattrande bomber tar fullkomligt över. Mäktigt är bara förnamnet på upplevelsen. Och inte på något sätt går det att säga att det gamla årets hädanfärd och välkomnandet av det nya går obemärkt förbi.

Strandhydda Palolem Goa

För oss fortsatte natten med skummande Sula Brut och Bollywood-dans tills solen gick upp. Det är också förklaringen till varför de här bilderna inte kommer upp förrän nu. Men håll tillgodo, nu när jag åter börjar bli människa kommer det snart strandbilder i massor. Först dock några bilder från mitt knallrosa boende. Här hänger jag tills Jessica landar tidigt i morgon bitti, vad som händer sedan är ännu skrivet i stjärnorna.

Bra blir det nog vad vi än hittar på, men det är ingen idé att göra några stora planer.
Det enda man kan vara säker på här i Indien, är nämligen att det aldrig blir så som man har planerat.

Strandhydda Palolem Goa

Strandhyddor Palolem Goa

 

Glömda solglasögon, två missade minuter och ett extra dygn i Amsterdam

I morse när jag klev in på Linköping City Airport var mitt största problem att jag glömt packa solglasögon. Något jag tänkte skulle lösas ganska enkelt så snart jag landat i Goa. Innan dess behövdes de ju liksom inte.

Bara några få timmar senare blev läget som i ett slag helt annorlunda.

Sömnbrist, kortstrul, tjock dimma och allmänt kaos. En framrusande förkylning, allmänt hjärnsläpp och lagen om alltings jävlighet. Alla bestämde de sig för att samverka, och helt plötsligt hade planet mot Delhi taxat ut från gaten ett par minuter innan jag var där. Ironiskt nog det enda planet på hela förmiddagen som avgick i tid.

Ett nytt försök på nästa flight, i morgon, blev domen.

CitizenM

Tills dess hänger jag här på CitizenM och det går minsann ingen nöd på mig trots att jag håller på att hosta lungorna ur kroppen. Kanske är det ett av de snyggaste och trevligaste hotell jag någonsin bott på. Designmöbler, roliga skyltar och genomtänkta detaljer precis överallt. Och hade det inte varit för dimman, som nu övergått i snöblandat regn, hade jag haft en magnifik utsikt över alla flygplan som startar och landar.

Hotellrum CitizenM Amsterdam

Hotellrum CitizenM Amsterdam

Bokhylla CitizenM Amsterdam

Lobby CitizenM Amsterdam

Lobby CitizenM Amsterdam

 Men hur mysigt det än är här, så var det inte i Amsterdam jag hade tänkt fira nyår.
Vem tror ni kommer vara först på plats i gaten i morgon?

 

Sladdar, elkontakter och en efterlängtad hotellkänsla

Oj vad jag har spenderat tid att googla på belysning till sovrummet. Den obligatoriska plafonden har ingen plats här, men något ska ju ändå lysa upp rummet. Jag hittade en hel del bilder på nätet, och fick sedan hjälp att både beställa och montera för att mina idéer skulle bli till verklighet. El är nämligen inte ett bra DIY-projekt om du inte vet vad du gör.

Sladdar och elkontakter

Två hjälpande händer

Sänglampor och en taklampa var målet. Och jag är så nöjd med resultatet att jag fnittrar fånigt och pratar högt med mig själv varje gång jag går in i rummet nu. Känslan av att ha skapat något från grunden är löjligt tillfredsställande.

Testa den, men var beredd på att det är beroendeframkallande.

Sovrumslampa DIY

Färdigt sovrum med lampor

Hatthyllor, tvålull och lite te

Hallen. Den som säger hej och välkommen när du kommer hem, och den första som välkomnar alla gäster. I min stod en stor och sluten garderob när jag flyttade in, kvarlämnad av förra ägaren som en fin gest. När jag såg en annons om någon som ville bygga chinchilla-bur av en liknande var jag dock snabb att nappa på erbjudandet att hämta mot en billig peng. Sen kunde projekt hall också ta sin början.

I en av kattvindarna hittade jag en likadan hatthylla som jag tidigare lagt bud på hos Bukowskis. Tur att mitt bud på 1500.- kr inte vann, eftersom jag ju hade en helt gratis här hemma. Det enda som saknades var några krokar, men de gick snabbt och lätt att klicka hem på nätet.

För skohyllan, som också är ett arv efter förra ägaren, har jag nån idé om att få den att se ut som drivved. Enligt google går det enkelt med hjälp av te, tvålull och ättika, men efter att ha försökt är jag inte helt övertygad.

Fortsättning lär följa för skohyllan. Än så länge nöjer jag mig med en hall som säger hej och välkommen, om än inte helt översvallande.

Ännu ett vitt tak och nya färgprover, men inget vitt

Nästa rum att slippa ifrån det tunga oket av furutak blev matrummet, och nu ska ni få ett av mina mest användbara tips någonsin. Tänd inte för fullt i kaminen precis när ni ska börja måla taket i ett rum.
1. Färgen kommer torka så snabbt att ni inte hinner stryka ut den ur penseln innan den är torr.
2. Det är svettigare än i Kalahari-öknen att klättra upp och ner på en stege i bastuvärme.

Taket före målning

Resultatet blev dock sjukt bra. Nu återstår bara att välja färg till väggarna, i matrummet och resten av huset. Som ni ser är jag född med en grav beslutsångest och har köpt hem färgprover på i stort sett alla nyanser som finns från både Autentico och Kalklitir för att kunna välja. Det enda som är klart än så länge är att det inte blir vitt på fler ställen än i taken. Jo, kanske på lister och fönsterfoder. Men det blir någon gång under nästa år.

Målade färgprover över hela väggen