Min mormor sjöfararen

Idag skulle min mormor ha fyllt 100 år, om hon hade levt. En kvinna som inte direkt var ett barn av sin tid, i alla fall inte som jag har fått för mig att kvinnor födda 1917 brukade vara. Min mormor var stewadess och seglade på de sju haven. Hon var gift  fyra gånger, och lämnade barnen hemma i Sverige när hon gav sig av till sjöss.

Vad jag fått berättat var hon fåfäng och hade vackra, dyra, kläder. Men själv minns jag henne mest som en storrökande kvinna med barsk whiskeyröst som gillade att spela bingo, tyckte att hon själv var lite förmer och ogillade de allra flesta. I hennes lägenhet i Southampton i södra England var sängarna bäddade med blommiga volanglakan, och det var heltäckningsmatta i badrummet. Själv var jag minsta barnbarnet och bortskämd, och mina minnesbilder är långtifrån heltäckande.

Ibland får jag höra att jag, med min rastlösa själ, är lik henne. Och kanske att det är därifrån jag fått min frihetslängtan, att det är henne jag har att tacka för mina principer och bestämda åsikter (även om jag i allmänhet inte tycker alls lika illa om människor omkring mig). Det är svårt att säga. Hon gick bort innan jag hann ställa alla mina frågor, innan jag visste vem, och hur, jag skulle bli som vuxen. Men visst har hon som den starka kvinna hon var, alltid varit något av en förebild.

Idag skulle hon alltså ha fyllt 100 år.
100 år.
Ett helt sekel.
Jag kunde ha ordnat ett stort kalas till hennes ära, men istället var jag hemma och gipsade väggar. Dagens datum förevigade jag dock för alltid där bakom.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *