Att prata om rosa för sista gången på ett tag

Nu är den färdigmålad. Timmerväggen. Det har tagit sin rundliga tid, men till slut tror jag att jag lyckats få den rosa färgen att krypa in i alla små skrymslen och sprickor i de sekelgamla stockarna. Och trots all beslutsångest jag hade innan jag väl satte igång, så känns det helt självklart med en rosa timmervägg i vardagsrummet nu.

Egentligen har det inte varit bråttom alls med att bli färdig. Men eftersom jag jobbar på mässa fredag och lördag och sedan åker direkt till Stockholm för ett par veckors huvudstadsliv, var det skönt att kunna bocka av en etapp i vardagsrumsrenoveringen.

Det innebär också att jag kommer sluta tjata om rosa för ett tag framöver. Men några timmar till är det rosafluffig färg som dominerar mitt fokus.

En passande dag att måla rosa

Idag har mina flöden fyllts av folk i rosa mössor, så kallade pussy hats, ett av flera sätt att uppmärksamma internationella kvinnodagen. En viktig diskussion som egentligen inte har något att göra med den här bloggposten och därför tänker jag lämna den därhän till en annan dag.

Förutom en grej. Säg aldrig, aldrig, grattis till någon för att det är kvinnodagen. Hylla uppmärksamma, diskutera. Men inte gratulera. Så, nu åter till mitt ämne. 

Idag har jag öppnat den stora hinken med rosa färg som stått i hallen och blängt på mig i flera veckor. Den har till och med stått så länge att Colorama hunnit ha rea mellan mitt inköp och burköppningen, så att jag varit tvungen att tjata till mig rabatt på precis allting annat jag köpt (och som förstås inte varit på rea). Och eftersom jag är där minst en gång i veckan har de bara skrattat och dragit av på priset. Trevliga typer som jobbar där, det måste man ge dem även om de har dåligt tajmade reor.

Men nu tappar jag ämnet igen. Åter till det rosa.

Ja, nu är timmerväggen efter alla om och men helt rosa och här kommer en sneak peek. Det ska erkännas att det tog sjukt lång tid att måla och att jag inte helt har funderat klart på vad jag ska göra med de lite större håligheterna. Det löser sig säkert så småningom.

Och en rosa timmervägg får bli mitt bidrag i flödet en sån här dag när alla verkar klä i rosafärgat.

 

Att fortsätta på den oåterkalleliga banan

Precis som med taket har den rustika och underbara timmerväggen som tittade fram i vardagsrummet vållat mig en del huvudbry. Fram och tillbaka har jag funderat. Första tanken var att den skulle göras ren och målas i samma färg som väggarna. Det kändes inte svårt alls. Tills jag började visa bilder på den för andra och de sa att den var så fantastisk. Då drog beslutsångesten igång rejält. Skulle jag verkligen göra det där oåterkalleliga och måla den så att en aldrig mer kunde bli naket träfärgad igen?

Till saken hör att jag även är med i en Facebook-grupp där byggnadsvård diskuteras ur ett perspektiv om att så mycket som möjligt av gamla hus ska bevaras eller återställas. Där är allt irreversibelt och modernt bannlyst. Traditionella material och metoder är det som gäller. Egentligen är det väl inget fel på deras resonemang, men det är något för ortodoxt för min smak. Om vi ska bevara allt i sitt originalskick kommer vi till slut inte att ha mycket kvar för modern utveckling, är min åsikt.

Dessutom kan man alltid diskutera vad restaurering egentligen är, speciellt för byggnader som är över 100 år gamla. Visst är de byggda på ett sätt i original, men genom åren har de också påverkats och anpassats utifrån de tider och människor som passerat. Även de har satt sina spår och restaurerar man till originalskick utplånar man oåterkalleligt dessa ur historien. Om det är rätt eller fel, kan diskuteras i timmar. Och jag som läst en hel drös högskolepoäng om kulturarvsfrågor har ägnat en försvarbar mängd tankemöda åt frågan. Ändå, eller kanske just därför, hade jag beslutsångest för min timmervägg.

Lösningen blev hyfsat modern. Jag ställde frågan till mina vänner på Instagram och svaret var entydigt. Nästan alla skrev: Vilken vacker vägg, behåll den som den är!

Det var det beslutsunderlag jag behövde.

Jag insåg att jag faktiskt ville måla, precis som jag tänkt från början. Så tvärtemot alla goda råd tog jag fram penslarna och började grundmåla. Och jag tror inte jag kommer att ångra mig en sekund.

Väggen kommer fortsätta vara rustik och underbar även i rosa.

Om att välja sina fotovinklar

Måndag morgon och det känns som att helgen bara swishade förbi. Kroppen är mör efter att ha stått på stegar, burit gips och agerat hantlangare till pappan som hjälper till att återställa vardagsrumsväggarna efter mitt rivande. Ibland kan det verkligen kännas lite hopplöst att det tar så lång tid från att jag får en idé tills dess att huset är i ordning igen och det går att slappna av och återställa ordningen.

Antagligen är det dumt att klaga, för jag gillar på ett sätt att bo i ett ständigt pågående och kreativt renoveringskaos. Men det finns stunder när det är tålamodprövande, särskilt för mig som gärna vill att allt ska bli klart direkt. Och då är just det här ingen särskilt munter syn.

Gipsa innerväggar

Men om man väljer sina fotovinklar och fokuserar som genom ett tunnelseende, då finns det absolut hopp idag. Taket som jag hade sånna bryderier om att måla, blev klart i ett kick när jag väl började. Eller, det kanske var en överdrift. 15 timmar har jag nog stått längst upp på den där stegen i helgen, men det är glömt nu när det är färdigt.

Målat brädtak

Alltså, helgen presenterar ett färdigmålat tak i vardagsrummet och jag är ruskigt nöjd med mitt tilltag att måla det. De halvfärdiga gipsväggarna väljer jag att inte titta på.

Min mormor sjöfararen

Idag skulle min mormor ha fyllt 100 år, om hon hade levt. En kvinna som inte direkt var ett barn av sin tid, i alla fall inte som jag har fått för mig att kvinnor födda 1917 brukade vara. Min mormor var stewadess och seglade på de sju haven. Hon var gift  fyra gånger, och lämnade barnen hemma i Sverige när hon gav sig av till sjöss.

Vad jag fått berättat var hon fåfäng och hade vackra, dyra, kläder. Men själv minns jag henne mest som en storrökande kvinna med barsk whiskeyröst som gillade att spela bingo, tyckte att hon själv var lite förmer och ogillade de allra flesta. I hennes lägenhet i Southampton i södra England var sängarna bäddade med blommiga volanglakan, och det var heltäckningsmatta i badrummet. Själv var jag minsta barnbarnet och bortskämd, och mina minnesbilder är långtifrån heltäckande.

Ibland får jag höra att jag, med min rastlösa själ, är lik henne. Och kanske att det är därifrån jag fått min frihetslängtan, att det är henne jag har att tacka för mina principer och bestämda åsikter (även om jag i allmänhet inte tycker alls lika illa om människor omkring mig). Det är svårt att säga. Hon gick bort innan jag hann ställa alla mina frågor, innan jag visste vem, och hur, jag skulle bli som vuxen. Men visst har hon som den starka kvinna hon var, alltid varit något av en förebild.

Idag skulle hon alltså ha fyllt 100 år.
100 år.
Ett helt sekel.
Jag kunde ha ordnat ett stort kalas till hennes ära, men istället var jag hemma och gipsade väggar. Dagens datum förevigade jag dock för alltid där bakom.

Att göra något oåterkalleligt

Idag var den stora dagen. Den när taket i vardagsrummet äntligen skulle målas. Visst har det varit mycket andra bestyr som behövde göras först, och visst tog de betydligt längre tid än jag hade trott. Dessutom jobbar jag ju faktiskt på dagarna. Men den största anledningen till att taket fortfarande varit omålat är att jag dragit lite på det. Jag som i vanliga fall startar igång projekt innan jag ens hunnit tänka färdigt tanken på dem, har skjutit upp just det här i ett par veckors tid. Anledningen är att jag haft beslutsångest.

Men idag skulle det alltså ske. Trots att jag vaknade full av beslutsamhet om att måla redan tidigt i morse tog det dock en bra stund innan jag kom igång. Jag plockade fram penslar och färg i lugn och ro, dammsög skarvarna mot väggarna noga och tog sedan en lång kaffepaus i soffan.

Saken är den att jag älskar det rustika brädtaket som tittade fram under lagren av furupanel, tretex och spännpapp. Och jag vet att målar jag det vitt är det en oåterkallelig handling. Den kommer inte gå att ångra. I samma stund som jag målar över anteckningen om att det spända taket sattes upp av Sven Andersson och Arvid Grahn den 29 juni 1937, så är den borta för alltid. Erkänn att man kan få beslutsångest för mindre!

Men nu är det ändå gjort. Taket är grundmålat och kommer troligtvis aldrig mer att bli omålat igen. Och någonstans i kanten ska jag smyga in en anteckning om att det var jag som målade taket, den 5 mars 2017.

Hur mycket ger tandfen för en visdomstand?

Det började som en helt vanlig dag, med en att göra-lista full av jobbsaker och en plan om att gå föredrag med aw och mingel framåt kvällen. Eftersom jag haft lite ont i en tand några dagar ringde jag till Folktandvården på förmiddagen och fick en tid några timmar senare. Förberedd på att få en åthutning om att tandtråd är ett nödvändigt varjedagsmåste och eventuellt nån typ av spolning i fickan mellan tand och tandkött, satte jag mig i stolen och gapade.

Tandläkaren sa dock något helt annat. Och kanske var det på grund av hans sjungande finlandssvenska dialekt som jag inte reagerade mer på vad han faktiskt sa.

”Den här tanden ser ut som en glasstrut och sitter löst. Det är lika bra att dra ut den.”

Och vips så hade han bedövat med både salva och sprutor, tagit fram en tång och dragit ut hela tanden så att det knakade om det. 20 minuter senare var jag tillbaka i bilen med tanden i fickan och en ansiktshalva som kändes stelopererad.

Gå på aw var förstås bara att glömma. Att se ut som en ensidig hamster är svårkombinerat med trevligheter och mingel passar dåligt med värkande käkben. Istället blir det en hemmakväll med brasa, Ben & Jerrys (för att döva smärtan förstås) och förhoppningsvis lite framsteg med vardagsrumstaket. Det senare i väldigt maklig takt med många pauser.

Nu är den stora frågan om jag ska ställa fram tanden till tandfen ikväll. Den finsksjungande tandläkaren berättade inte vad som gäller när man är vuxen och drar ut glasstrutsformade tänder.

Bubbel & musselsoppa – en torsdag i Motala

Solen har lyst behagligt utanför fönstret hela dagen, men jag har suttit med näsan intryckt i datorskärmen och bara jobbat. Enda gångerna jag tittat upp är när jag rest mig och gått till kaffebryggaren för att fylla på den där koppen vars innehåll visst alltid lyckas svalna innan jag hunnit dricka mer än någon klunk. Vips var dock dagen över och jag fick slå ihop datorn, dra en kam genom håret och bli upphämtad för en aw på stan.

Är det något jag saknar från mina år i Stockholm så är det att gå ut och ta ett glas vin efter jobbet. Inte varje dag förstås, och egentligen inte för själva vinet. Men det är en särskild känsla och ett sätt att umgås som jag gillar. Det inbjuder till en helt annan typ av samtal och samvaro än en snabb kaffe på ett stimmigt café.

Här i Motala är det inte riktigt samma kultur. Oftast är man helt ensam på krogen en sen eftermiddag mitt i veckan, men det finns guldkorn dit man kan gå och Berggrens Öltapp & Mat är förstås favoriten alla dagar.

Så där spenderade vi ett par riktigt bra timmar med bubbel, rödvin och ett öl som var både starkt och sött men gott. Högt och lågt avhandlades och samtalet kastade sig mellan skratt och allvar, sådär som det bara gör när man har tillräckligt med tid att hinna prata till punkt. Och det är just det som är det fina med att gå ut direkt efter jobbet. Man hinner prata, skratta, bolla idéer och älta olika hangups samtidigt som man äter middag och kommer hem i tid nöjd och belåten.

För vem kan bli annat än belåten av att få det här till kvällsmat, kombinerat med bubbel och problemlösning av rang? En ovanligt bra torsdag i Motala.

En månad – en evighet

Det har gått en månad sedan jag kom hem till Sverige, lika länge som jag var borta, och fortfarande får jag frågor om ifall jag hunnit landa hemma. Jag blir lika förvånad varje gång, för jag har nästan hunnit glömma att jag ju var borta. Nu när jag sitter här med en kopp kaffe och försöker sammanfatta februari, är det främst en sak som slår mig. Trots att det känts som att allt bara lunkat på i sitt stilla vardagstempo där det inte händer särskilt mycket, så är det faktiskt en hel del som har hänt.

På renoveringsfronten har jag rivit ut hela vardagsrummet, med väggar och tak, och det som en gång var gästtoalett är ett minne blott. Istället har den gamla farstun kommit i dagen och en helt ny planlösning tagit form. I matrummet har köksstolarna målats om och fått nya kläder, det samma med kökssoffan som nu har en mjuk dyna och inbjuder till att ta en middagslur efter maten. Gardiner har kommit upp i sovrummet och ett nytt skrivbord monterats i kontoret.

När det gäller jobb har vardagen åter smugit sig in och många timmar framför datorn har det blivit. Oftast här hemma på kontoret, men det vanliga oregelbundna pendlandet till Stockholm är också tillbaka. (Med den skillnaden att jag den här månaden lyckades glömma nyckeln till lägenheten och fick bo på hotell.)

Lite otippat har även Norrköping blivit en återkommande plats och för ett par veckor sedan blev jag där invald i styrelsen för Marknadsföreningen i Östergötland, med uppdraget att arrangera årets Agdagala. Och som om inte det vore nog skrev jag igår under ett avtal om ett uppdrag som på många sätt kommer att påverka resten av 2017.

Det här inlägget är inte bara en summering av vad som faktiskt hunnit hända på 28 dagar. Det är även det första i Blogg 100, en utmaning till mig själv att faktiskt skriva något varje dag i 100 dagar. Med tanke på allt jag radat upp här, borde det inte bli något större problem.

Hej mars, välkommen!

Hotellkänslan är på plats i sovrummet!

Ryggen och nacken behöver vila lite från allt fixande med tak och väggar i vardagsrummet. Som omväxling har det därför fått bli lite mer av små inredningsdetaljer och fix istället för grovt byggjobb. En av detaljerna som stått kvar på listan länge är gardinerna till sovrummet. Där inne har jag hela tiden velat ha en hotellkänsla så att det känns lite lyxigt både att krypa ner i sängen på kvällen och att vakna på morgonen.

Efter många om och men bestämde jag mig för rosa sammetsgardiner från Jotex. De kom med posten för ett par veckor sedan men gardinskenorna som skulle monteras i taket har legat under sängen och gottat till sig. Nu hänger dock alltihop på sin plats och jag är mer än nöjd! Den skira vita gardinen kunde förstås ha varit lite mindre glansig om man ska vara petig. Men den gör helt klart sitt jobb och dämpar insynen från grannens parkering som är precis nedanför sovrumsfönstret.

Nästa steg är att de beige tapeterna ska rivas ner och ersättas med ljust grå färg. Men det kan vi prata tyst om, för det har jag ingen aning om när jag kommer att ha tid med. Och så länge till ville jag inte vänta på den där hotellyxen.

Ett kontor som börjar bli färdigt

Äntligen har de kommit, hängarna till mina posters från Thefashionroom.se! En hänger så fint i sovrummet och den andra kom upp på kontoret idag. Det går knappast att bli mer nöjd än jag känner mig just nu.

Heliophilia
desire to stay in the sun; love of sunlight

Det är namnet på mitt företag och också anledningen till att jag en gång sa upp mig och började frilansa. Friheten och möjligheten att kunna vara i solen istället för instängd på ett kontor.

Men ett kontor har jag förstås ändå, med soffa, höj- och sänkbart skrivbord och allt, och nu är det äntligen färdigt. Typiskt då att jag kanske inte kommer sitta så mycket just här resten av året, men mer om det en annan dag. Idag njuter jag av att kontoret är färdigt och att jag kan välja att vara här istället för ute i gråregnet utanför fönstret.

Att leka tapetserare och helt glömma tiden

Det börjar kännas som en evighet sedan jag tog bort stolsdynorna från köksstolarna, slipade och målade dem i samma färg som köksbordet. Sedan har de stått där runt bordet som att de bara väntade på att någon skulle försöka sätta sig och ramla i backen. Tills idag.

Med hjälp av Anna på Mootyg har jag valt ut ett tyg som skulle passa både stolarna och de blå grekiska lamporna jag släpade hem från Indien. Tyget kommer från Black Edition by Romo och billigt blev det förstås inte, det brukar inte bli det när jag handlar utan att titta på prislappen, men det känns som det kommer vara värt det i längden. Lite nervös var jag dock när jag gav mig på tyget med sax, häftpistol och hammare, det ska erkännas.

Jag har aldrig agerat möbeltapetserare förut, men tänkte att ”Hur svårt kan det vara?”. Stolarna är från mitt föräldrahem och lika gamla som jag. Det innebär att både mamma och pappa klarat att klä om dem ett antal gånger under åren, och kunde de så kan väl jag. Eller som Pippi sa ”Det har jag aldrig provat, så det kan jag säkert”.

Sagt och gjort, jag kunde. Bra blev det också. Så när jag väl var igång klippte jag till skumgummi och gav kökssoffan en ny dyna den också. Och så sydde jag en ryggkudde som jag på något sätt ska fästa med läderband på ryggstödet är tanken. Det får dock bli en annan dag, för helt plötsligt var klockan nästan mitt i natten och jag hade helt glömt bort både tid och rum i mitt tapetserande.

Men nu går det att sitta med stil i matrummet!

Något flexibel planering aka Ur kaos kommer ordning?

Hej och välkommen hem till mig. För två helger sedan planerade jag ett litet helgprojekt, att måla taket och väggarna i vardagsrummet.

Den stora hinken med rosa färg står fortfarande oöppnad i köket. Istället har jag burit ut vad som känns som två ton gips, masonit, tretex, sågspån och kakel. Plus ungefär en miljard spikar och skruvar i olika storlekar.

”Jag ska bara…”
följt av
”Nu när jag gjort det här kan jag lika gärna…”

Därför har även den oväntade och igenspikade dörren i vardagsrummet öppnats upp och det som en gång var en liten gästtoalett förvandlats till… ja vadå? En kombinerad städskrubb och serveringsgång?

Men det går inte att säga annat än att det är spännande att skala bort lager efter lager och leta spår efter hur allting en gång varit tänkt att se ut och fungera. De så detaljerna som berättar något om husets själ och där tidigare invånare lämnat kvar spår efter sig.

Som tur är finns det ett rum som är i det närmsta klart, och som är precis så som jag vill ha det. För hur roligt jag än tycker det är att lära känna mitt hus och se vad det döljer i alla skrymslen och vår, så är det skönt att ha en liten plats som inte är helt kaotisk. Och hur frivilligt det än är med alla ”ska bara…”, så tar det mycket energi och gör att kroppen känner sig hyfsat mörbultad.

Och snart, vilken dag som helst, kommer det att finnas en liten serveringsgång in till ett nymålat rosa vardagsrum. Jag ska bara…

Vårlängtan, väntan och takdropp

Det droppar från taket och solen lyser in genom fönstret på kontoret. Ljudet från dropparna som plaskar ner på uteplatsen utanför gör det svårt att fokusera och ljuset får mig att längta ut. Känslan är dock bedräglig, för väl ute biter kylan i skinnet och luften känns inte särskilt vårlik.

Men bara tanken på vår och uteplatsliv gör att jag öppnar kalendern och börjar räkna hur många dagar det kan tänkas vara kvar tills det är dags att få göra i ordning på verandan och i trädgården.

Hur länge kan det tänkas vara tills man kan tända den första elden i grillen och när går det egentligen att hänga ut lite växter på krokarna som är så sorgligt tomma? När kan man ställa fram solsängarna och hur länge måste man vänta på att kunna duka upp till utefika?

Förhoppningsvis är det inte allt för lång tid kvar innan det går att dricka eftermiddagskaffe på kontorsverandan. Och antagligen går det inom några veckor att börja fixa i lusthuset. Men än så länge ser allt lite ledsamt väntande ut, som att hela uteplatsen ligger i dvala.

Det samma gäller för de växter jag tog med från Torpet, och som nu står inknölade på hyllor i förrådet tillsammans med krukor, färgpytsar och annat bråte. Ett par små lavendelbuskar och krukor med pelargoner som inte gör annat än väntar på att få komma fram ur mörkret och sprida doft och färg i trädgården.

Men tills det är dags på riktigt får vi nöja oss med att lyssna på takdroppet och drömma om vårfix inomhus. Det fungerar det också.

 

En helg av ohämmat rivande och ett fynd

På helgen får man ohämmat hänge sig åt att fixa i huset, skrev jag i fredags. Jo, jag tackar jag! Ohämmat blev verkligen helgens ledord.

Idag är vardagsrummet om möjligt längre ifrån att bli rosa än någonsin, trots alla mina mödor med att välja kulör. Nu är det inte längre valet av rosa ton som står i vägen. Jag har valt och den stora hinken med färg står fint parkerad precis framför kylskåpet, där den hamnade efter min tur till Colorama i lördags morse. I vardagsrummet är det nämligen ett smärre kaos. Ett må hända alldeles fantastiskt kaos, men dock kaos.

Allt började med att jag hittade ett hålrum i väggen när valvet in mot sovrummet skulle rivas. Antagligen byggt av någon med ordningssinne som ville räta upp husets innerväggar i räta vinklar. Men så vill ju inte jag ha det. Fram med kofoten och väck med den raka gipsväggen för att se vad som fanns under!

Murstock och gamla supervackra tapeter tittade fram i ena hörnet. Det gav förstås mersmak, så trots att det hade hunnit bli ganska sen kväll var jag tvungen att bara bända lite även på väggen mot hallen. Den väggen där jag slitit mitt hår för att komma på hur jag ska lyckas öppna upp trots att det är den mest bärande väggen i hela huset. Jag har till och med rådfrågat Martin Timell, som sa att jag absolut inte skulle ge mig på att riva!

Men titta vad som kikade fram bakom en masonitskiva – en dörrkarm!

Som ni förstår gick det inte att sluta riva och vips så hade hela väggen, och en helt perfekt (nåja) liten dörr, frilagts. Gissa om lyckan var total? Jag var som en femåring på julafton och kunde knappt stå still av iver.

Så av bara farten åkte sedan tre lager av olika innertak också ner.

Och där under fanns en hälsning från Arvid Grahn och Sven Andersson, som spände det äldsta lagret tak den 29 juni 1937. Då var det minsann 26 grader i luften, lät de hälsa från en svunnen tid.

Som den barfotasnickare jag är, såg jag självklart inte särskilt snygg ut när jag äntligen tog paus för natten. Men en dusch och lite sömn så var allt igång igen. Söndagens projekt blev att riva ytterväggens beklädnad ner till stockarna. Och vilka stockar sen. Hur fina som helst om ni frågar mig!

Ur kaos kommer ordning sägs det, och ordning ska det väl bli så småningom. Då blir det nog rosa timmerstockar och ett väggfast bokskåp under fönstret. Men ett tag till kör jag med ett konstnärligt kaos och njuter av lyckan i att ha hittat en perfekt liten dörr.

 

Winter wonderland?

Jag vaknade precis som många andra upp till det här i morse, men det gör det knappast bättre att jag inte var ensam om den trista överraskningen. Trots att jag bara varit hemma i kylan i lite drygt en vecka har jag redan ledsnat och längtar som en tokig efter våren.

Jag längtar efter att få fylla det där lilla fågelbadet, aka poolen, och plocka fram trädgårdsmöblerna. Längtar efter att få plantera några blommor o i krukor och inviga den murade grillen som följde med huset. Och så längtar jag efter att få måla den där dörren till lusthuset i nåt annat än brunt, väggarna i nåt annat än babyblått och sedan spendera en hel lång sommar därinne. Det är väl inte för mycket begärt?

Idag är det i alla fall fredag, första arbetsveckans sista dag. Jag har fått hem och monterat ett nytt skrivbord och i några timmar till hänger jag här i kontoret framför datorn. Sen är det helg och då får man ohämmat hänge sig åt att måla och fixa inne i huset igen. Antagligen blir det nåt rosa.

Men sen, på måndag, då tar vi vår tycker jag.

 

Rosa, rosa eller rosa?

I söndags morse vaknade jag upp mitt i en dröm. Inte på något sätt en otäck dröm, men den var väldigt tydlig. Jag hade målat vardagsrummet rosa.

Egentligen har jag tänkt måla det mörkgrått, men inte förrän alla andra påbörjade rum blivit klara. Faktum är dock att jag inte alls gillar rummet, dess furutak eller de blå tapeterna. Därför undviker jag ofta helt att vistas där, och så går det ju inte att ha det. Det fick helt enkelt bli en tur till färgaffären för att köpa rosa färg.

Morgonen efter blev det en tur till, för en provburk i en något mörkare nyans med aningens mer rött i. Sedan ännu en.  Denna med ytterligare lite mer svärta. Och nu sitter jag här med tre olika rosa nyanser målade på väggen och undrar vilken av dem jag ska välja. Jag gillar alla tre och de lyfter på olika sätt fram möblerna jag ställer framför för att prova.

Den stora frågan är alltså, ska jag välja rosa, rosa eller rosa?
Vilken beslutsångest man kan få av att följa en helt vanlig dröm.

Ingen panelhöna tack!

Det tog några dagar, men nu när jag landat helt och fullt i att vara hemma känns det som att jag aldrig varit borta. Konstigt det där, hur anpassningsbar man är som människa. Det som under flera veckor känts så avlägset – färgfläckiga händer, långa listor av projekt som bara väntar på att få sättas igång och vardagens alla små göromål – är nu åter högst upp i medvetandet. Och kreativiteten som, precis som jag, haft massa semester är tillbaka med full kraft.

Första offret blev en adventsljusstake som efter att den klätts av sina röda dekorationer kändes alldeles för naken. Dessutom smälte den likt en panelhöna så väl in i bakgrunden att den nästan försvann. (Inte bara för att jag tog en otroligt dålig och suddig före-bild.)

Jag hade egentligen ingen aning om vad jag ville ha istället, men jag hade en öppnad burk kritfärg i nyansen nearly black. Den fick det bli, och jag är larvigt nöjd med resultatet. Nu kommer nog adventsljusstaken få stå framme året runt, särskilt som den passar så bra på den lilla hyllan över braskaminen.

Där till höger skymtar ett annat projekt som jag bara var tvungen att börja med efter att ha vaknat upp av en dröm om rosa. Men mer om det kommer, om och när det börjar bli lite mer färdigt.

Så länge njuter jag av en adventsljusstake som förvandlats från osynlig panelhöna till en stolt svart påfågel.

 

Hemmafredag och lamporna är på plats

Minns ni de här, lamporna som hängde i den grekiska coffeeshopen i Udaipur? De som var specialbeställda för att passa just där men som hade två syskon som blivit över och som jag fick köpa av ägarinnan för en billigare peng.

Att bära hem dessa fynd till Sverige i handbagaget kan ha varit en av mina sämre idéer någonsin. Det tyckte även personalen i säkerhetskontrollen, som vid samtliga tre flighter tog min väska åt sidan och bad mig att tömma den på allt metallinnehåll.

Dessutom, jag som brukar svära över folk som släpar ombord för mycket bagage, som de sedan knappt lyckas stuva in i hatthyllorna och inte heller klarar av ta ned utan fara för både eget och andras liv. Helt plötsligt var jag en av dem. Jag som nästan aldrig reser med annat än en handväska ombord och som aldrig tidigare placerat något i hyllan över sätet, helt enkelt för att jag inte når upp. Tur att det finns trevliga flygvärdinnor och hjälpsamma medpassagerare!

Men inget ont som inte har något gott med sig. Efter en hel del mätande och funderande kring vilket som egentligen är den bästa upphängningsmetoden för ett par lampor i grekblå plåt, hänger de på plats ovanför matbordet. Och jag är så nöjd!

Att börja fixa med inredningen var också ett effektivt sätt att verkligen landa här hemma. Att titta på dem där i matrummet fick mig att genast spinna vidare på allt annat som behöver fixas för att matrummet ska bli färdigt. Några punkter i en alldeles ny skrivbok blev till en lång, lång lista, och vips så var känslan av hemmafredagsfeeling på plats. Självklart med tillhörande blommor, tända ljus och en brasa.

Och i matrummet hänger två grekiska lampor som ett färgglatt minne av Indien.

Borta bra – hemma också bra

Efter 24 timmar på svensk mark och i mitt eget hus försöker jag fortfarande landa i att vara hemma. Månen lyste som en smalt leende mun åt mig genom taxirutan när jag lämnade Delhi, på samma sätt som den välkomnade mig när jag landade på förra årets sista dag. Där emellan har den hunnit visa upp alla sina faser, vilket innebär att en tolftedel av 2017 har passerat medan jag varit borta.

Det här med tid och rum blir alltid lite omtumlande när man reser. Å ena sidan är känslan att jag varit på resande fot i evigheter. Alla intryck och upplevelser är egentligen mer än väl tillräckligt för att fylla ett helt år. Å andra sidan, så fort jag kliver innanför dörren här hemma, är det som att jag aldrig varit borta. Tiden har liksom stått stilla här och allting ser ut precis som att jag bara lämnat det för en kort stund.

Fysiskt är jag alltså tillbaka i vardagen, och livet går vidare som att min frånvaro bara var ett litet hack i den ständigt snurrande grammofonskivan. Mentalt vet jag inte riktigt än, känner mig fortfarande smått frånvarande med tankarna ilande lite varstans.

Men som man brukar säga: Borta bra och hemma också bra.